Räv för glugg

Vad sägs om lite härlig Åsa-Nisse ....

Donk, donk, Åsa-Nisse klöv ved inne i skjulet och spottade snus emellanåt, och just på en planka koncentrerade han den bruna giftstrålen med förundransvärd precision.

Snön yrde in och tog småstickor och annat löst med. Virvlade runt huggkubben och lade sig till ro i en hörna.

Han fick tag i en masurkubbe som skulle klyvas, och efter ett par hugg insåg han att detta vedstycke var så konstruerat att det vägrade dela på sig för den nyligen inköpta Sandviksyxan.

Han sneglade på stycket. Vände det i rätt läge på kubben och viskade: ”Nää du lell, nu ska du få se på hur di gör mä såna som däj”, och i helig ilska nappade han yxan med båda händerna och dräpte till, med påföljd att eggen satte sig ordentligt fast i det sega träet. Just i detta moment uppenbarade sig Eulalia – äkta hälften – i vedboddörren, insvept i Nisses gamla fårskinnspäls, som han råkat få ärva av grosshandlaren då denne en vinter för sjutton år tillbaka hade jagat och blivit inbjuden på kaffe hos Nisse och hans gumma.

Den långa kjolen rörde sig i släpet med en ormlik rörelse när vinden slet tag i tygmassorna.

-Nää du. Nu får dä va slut mä dä hära, för nu har han anammat ”Storskockan” också, och för tri dar sen tog han ”Gullan”. Du, sum ä sån jägare kan väl se till att han blir knäfft, den hönstjyven, äller ä du för later te dä? Um dä sulle finnas vilddjur som vore stora nok te ta mäj å äta mej, så nändes du väl knafft te å lägga två strå i körs för dä, säj.

Åsa-Nisse valkade ”generalen” till rätta. Lite sävligt. Lagom för att hämta sig, och lagom för att  samla ihop tankarna. Liksom för att hämta mer mod lade han ifrån sig yxan, tog upp näverkontenten ur fickan och stoppade försiktigt ner fingrarna i snuset, grep, och drog upp överläppen som en kelen häst, placerade snuset precis vid sidan av den enda framtanden som fanns kvar, satte ögonen lite försiktigt i den vassa gumman.

 -Va anbelanger oppätandet åv däj, så fenns då inget vilddjur i världen som skulle våga sig på däj, å för dä annra, så sa hönsatjyven dö i denna natt, för ”Himmelsbergaren” har haft besök åv humen mä, å han kummer ikväll, för dä ä så i allvisa rådet, att dä ä liasum måskin i natt, å full ä hon ock, förstå du, å nu sa dä bli vaka på logen, å se`n sa vi se u mente Åsa-Nesse å ”Himmelsbergaren” ä listigare än räven, du.

 Nu ä dä så, förstår du, att ”Himmelbergaren” ä räddare för säj än för både fjäringsman å länsman, när vi skotet på annans mark, å dä vell ente säj lite, förstår du dä. Du har skrämt han, å blänger så lett åt humen var gång han kummer inne för stuga, å dä angår varken däj eller mäj, um han tar säj lite åv Vigforsens Kron, äller säj? Nu får du ångra dina ord te mäj, att ja ente jägare, för inatt dör hönsatjyven. Dä blir bom- bom. Ja, ja menar dä smäller inatt, Eulalia lella, å håll däj stell i pennsoffa när dä dånar, för si ”Himmelsbergaren” han skoter med med hemmaladdade patroner å dä ä svartkrut i dom, så dä ryker en go stunn ätter smällen å sulle dä kumma dofter in te däj, så ä ente ella lös. Nu vet du besked um domedagsordninga för dä här dögnet, å äss du vell ha rävaskennet, dä  ä fint nu i julens månad, så bullar du upp lite te ”Himmelsbergaren” anlänner.

Säjer du ettenna ord um hanses Kron han har mä säj, så blir dä engen skotning åv.

 -Ä dä nok nu mä kummenderandet här? Han får drecka sett förtappelsedrecka för mäj, män ente ennanför Åsens väggar, kum ihåg dä. Vell i hälla i er förtappelsevattnet i lada så gärna för mäj.  Däj har ja tappat huppet um, så dä så, å när du sa dö så vet du varthän du kummer.

 -Nu sa du ente vara arger, Eulalia lella, för vi träffas nok på samma adress når dän stunnen kummer, så dä så.

 -Bär in ve, du, för dä fenns ente en penne kvar, å dä slocknar i spisen.

Som en liten ettrig vision försvann hon ur dörrgluggen.

 Donk. Åter smällde yxan i masurn så flisorna stänkte.

 -Nä du, lelle, här å Åsa-Nisse ve skaftet, du, å näste gång så blir dä två av däj. Förstår du dä?

 Donk. Med ett belående leende tog han av sig skinnluvan och torkade svetten. Avigsidan av handen åkte över de valrossliknande mustascherna.

 Med hela famnen full av ved tågade han in i köket.

 -Här ä ve nu, å lella du, för dä blir kallt inatt, Eulalia.

 -När kummer ”Himmelsbergaren”?

 -Ve pass sextia, sa han, å te dess sa jag skafa åtel te lägga ut för räven, sir du, å dä tar en stunn ennan ja ä tebaka.

 Han tog ner bössan. Drog skinnmössan på och med den tjocka stövartikens hesa ylande efter sig stängde han dörren.

 Nere vid herrgården fanns det gott om katter,det viste han, och lite försiktigt drog han sig utmed skogskanten och girade ner mot statarebostaden. Där fanns det också gott om katter. Stora, feta, mjuka stråtrövare, och särskilt en hade han ett gott öga till. Det var en ljusgul hankatt som han mött några gånger ute på Uddefallet, men den hade alltid farit ur håll för honom.

 Nu gick de inte att skjuta en katt så här utanför stugknuten, uten han måste ackordera med fru Johansson, ägarinna av sex stora småländska tigrar. Han knackade på dörren. Satte bössan intill väggen för att inte se krigisk ut.

 -Si guda guda. Vad vell han?

 -Jo, si gudda, jo si dä ä så att fru Johansson kan riskera fint besök inatt.

 -VA sa han?

 -Jo si, ja sa att fru Johansson kan riskera fint besök inatt av en gynnare på fyra ben, å han lär va rö i pälsen, å rasade kveck på te nappa höns, um ho förstår va jag menar. Ja har sitt spår av humen alldeles här oppe ve hönshuset erat, så dä ä bara undersökningspatrullen sum vart ute, å te natta blir dä nok kalas här hos er. Ja sa säja henne sanninga, fru  Johansson. Dä ä den hemskaste räv sum varit i sockna di närmste femti åren. Folk vet dä ente, män ja vet. Dä ä spår so utter en tiger. Har ho sett en redi tiger, säj?

 -Va i jissi namn säjer han. Ä dä en så`n stor räv? Va ssa han göra nu då? Tänk om mina höns, å tre ligger nu. Va sa en ta sej te. Säj nåèt då.

 -Jo, si, hör nu va ja veskar uti denna venterkväll, lilla fru Johansson. Jag behöver en katt, å då sa va en stor en, en ljusgul en, för si dom ä dän häringa räven stålli ätter. Allt sum är ljusgult ä han stålli i, se. Si, enda räddningen för våra höns dä ä um ja får tala lite närmare mä den store ljusgule i har här. Ja har sett humen förut flera gånger, si, å nu är han antagligen i lada, män um fru  Johansson kan lura fram det lelle söta djuret så sule ja snart exekvera humen, å dä sa bli så kveckt å mä bedövning te, så han känner ente ett dogg.

 -Nääää, men nu ä han frå vettet, Åsa-Nesse. Sa han ha ”Lurven” te rävlockelse? Näää.

 -Ja, si då går hennes höner väck i denna vinternatt, dä spår ja, å då ä den juridiska frågan dä, si, um katten ä vektigare än hönerna?

 -Jaa, så ta katten då, män dä säjer ja humen, Åsa-Nesse, att skoter han ente djuret te räv i natt, å katten sa dö för hans fåfängelse, då blir vi allri vänner, så dä så, för si dä ä dän bäste råttfångaren ja har hatt, förstår han dä?

 -Joo, dä ä opplyst om dä å en attans fin fågelrövare ä han ock, dä sa ho ente glömma, lella fru Johansson.

 -Han. ”Lurven”, fågelrövare. Allri. Han har ente rört en fågel i hela sitt liv, å kum ihåg dä, Åssa-Nesse. Dä ä ilakt förtal, så dä så, män kum nu så sa han få ta katten dän goa sakens skull.

 Nisse sände den ljusgule till andre jaktmarker, och stolt som en kung knegade han ner mot Åsen  med katten i svansen.

 Där stod ”Himmelsbärgaren” redan och väntade.

 -Jasså, du ä kummen.  Jodu, här har vi allt frestelsens lockelse på den röe i natt, å har du sitt en så´n rompa han har. Änna sum en liten räv. Dä här ä allt en redi lurver du, å um kunne räkna opp alla tjäder å orrar han har knepet i sett liv så fenge en använna kulram te räkna på,  

 -Jo, dän känner en sin gammalt, pep ”Himmelsbärgaren” och rättade till bössan i remmen. Hur i melda makter kom du på humen?

 - ”Hemmelsbergare”, du känneer ente Åsa-Nesse når han slår säj ledi å spelar ongkarl, du. Ja spände ut bröstet å tala om för  Johanssonskan nere i Hygget att ho va en grann kvenna å hur ett rävaskenn – ve tellfälle – skulle passa henne, å ätter lite pokulerande mä ord å miner, så small dä för katten, sir du, fast ho höll för öra då dä small, å velle ente se katten ätter. Ja, då går vi in å får lite i magen.

 -Vågar en dä?

 - ”Himmelsbärgaren”, jag haver talat mä Eulalia å ho ä frommer som ett lamm i da, män dä äente värt å röra Kronen förrn vi har flöttat  opp på legen. Vi tar mä tilltogg, för, sir du, natta kan bli lång i väntans tider på räven. Nu äter vi å drecker kaffe å sätt på däj den där skenhelia minen, du, för dä kan du som engen ann.

 -Du sa ge mäj klockan mä, Eulalia, för en måste veta va ti´n lider oppe på logen, å ja sa väcka te mjölkningen i möra, um dä dräjer ennan den röe kummer.

  Nisse fick en gammal väckare som klämtade likt en Moraklocka, och det verkade vid första påseende och lysande som om det fanns lösa delar i den.

Gick gjorde den och det var ju huvudsaken.

 -Ta dä försektit når du äntrar opp för stegen. Han ä murken. Kliv ente på matten.  Håll dej ente kanterna, ”Himmelsbärgare”, varnade Nisse när kumpanen började äntringen mot stjärnorna.

 Själv tog han skidor på fötterna, och med katten i handen åkte han ut mot komposthögen, där katten fick ligga på lit de parade.

 Som skumma figurer försvann de in på logen. Drog igen luckan efter sig efter att ha hissat upp filtar.

 De balade ner sig höet. Väckarklockan måste Nisse stoppa djupt ner ner, ty mickel fick inte höra det minsta som kunde tänkas irritera hans öron.

 Genom varsin glugg stack gevärsmynningarna ut. Hotande, starx bakom fanns två av de värsta tjuvskyttarna i de närmast socknarna. För en gångs skull jagade de på tillåten mark.

 -Dä blir månskin snart, du ”Himmelsbärgare”. Sir du vårat köksfönster. Dä glemmar i rutan å dä betyr att månen kummer um nåra menuter. Ta fram tilltugg, så sa vi ha en varmare. Dä behövs i denna köldens och isens natt. Tack å lov att en har en plass i världen där en kan ta säj en oppdragare utan te ha ilskna käringar i närheten. Skål då, å hopp, happ som direktör Samuelsson allti sa ennan jakten börja.

 -Sir du ut, så ente räven nyper katten å försvenner, Nisse?

 -Ja sir. Dä fenns enget som unngår mäj här. Ente ens Eulaia för ja sir Eulalia klär av säj nu. Sir du skogga mot gardinerna, säj?

 -Ho är bra beni, ätter va ja såg.

 -Jo du, lika vasser ä ho i käftamentet, dä vet väl du?

 -Ta halva hålkaka, du. Dä ä sölta på den, Kalvsölta.

 -Ja, skål då igen.

 Det sades inte  - Ahhh eller förekom andra ljud som i civiliserade trakter, utan gubbarna svalde med stirrande ögon, nästan frånvarande från denna världen.

 Tick-tack, tick-tack.

 Väckarklockan hördes en aning just där Nisse hade lagt hö för att vila huvudet, samtidigt som han kunde ha utkik genom gluggen, och ”Himmelsbärgaren” hade stöttat upp det bekvämt med hästfiltar.

 Det ångade om gubbarna. Kölden satte till, och vid tvåtiden på natten vilade alla. Stjärnorna gnistrade, och över komposten och vedboden låg ett kallt, platinafärgat ljus. Det var något falskt över det där skenet. Något overkligt. I hönsahuset, alldeles under gubbarna, var det tyst.

 Endast de två korna rasslade lite i bindslena och ladårdslukten fyllde hela hörännet.

Tick – tack, tick – tack. Sakta vred sig minutvisaren och från Åsa-Nisse kom ett egendomligt ljud. Det pep, omväxlande med svaga visslingar. Dessa sistnämnda kom just då luften passerade den ena framtanden. Från ”Himmelbärgaren” kom små beklaganden med jämna intervaller.

 Ett höstrå stack Nisse i örat och sakta öppnade han ena ögat. Funderade ett slag var han befann sig och sneglade över i mörkret till ”Himmelsbärgaren”. Jo visst, det  var ju fråga om räven. Attan. Han hade sovit.

 Han sträckte sig framåt och rörde vid kumpanen.

 -Va ä dä um. Lä mäj söva i fre, käring.

 -Vakna, dä ä ja. Räven kan va här när sum helst, å klockan vågar ja ente ta fram, för ho ”teckar” så rasande. Va ä ho, tror du?

 -Jag tog en liten lur, å häcken vet hur dä geck te. Sir du nåt därute?

-Jaa , dä ä töst sum graven, å katten legger där ha sa va.

 ”Himmelsbärgaren” stack försiktigt ut huvudet genom gluggen och sneglade upp mot skogsbrynet.

 Drog in det hastigt igen och viskade:

 -Han kummer, han kummer. Dä ä en stor attan må du tro. Sett stell och osäkra för dä hörs så illbattit väl i denna köldnatt.

 -Vi skoter på en gång å  i en smäll när han rör ve katten, män för hånken, håll lågt, för annars slåg hagla in i fönstret te Eulalia, och då blir vi olöckliga.

 En mörk skugga kom framålande mot det silvervita ljuset. Gubbarnas öron stod på skaft och då och då sneglade de på varandra.

 -Pass på – nu ä han framme.

 Just när mickel räv skulle undersöka katten närmare hände något som kom båda gubbarna och räven att stelna till. I höet började ett hiskeligt oväsen.

 Väckarklockan satte igång med dova, ettriga väckningssignaler. Det lät so om tonerna kom från avgrunden. Det slamrade och skrällde. Räven tog ett hopp fram och samtidigt dånade två bössor.

 -Hjälp, hjälp – dä ä mördare! Hjälp!

 Haglen rikoschetterade mot den frusna marken och studsade in i fönstret, där Åsa-Nisses fruktade hälft låg och sov.

 En halv minut senare stod hon på trappan illskrikande, så ekot vägrade ta slut mot Koberget.

 -Nu du, ”Himmelsbärgaren”, ä dä i alla fall tänt i berge, du. Rädda säj dän sum kan kumma unna den stora vreden. Si, si på henne. Har du sett nåét hemskare?

 -Ja ger mig av genom foderlucka, viskade ”Himmelsbärgaren” och försvann som trollet i lådan. Han hamna hos kon.

 -Töst! Töst, Eulalia! Dä ä ja, å dä ä ente farlit, skrek Åsa-Nisse.

 -Jasså, dä ä du. Dä ä du å ”Himmelsbärgaren”. I gir er enta förrn i blir mördare, va? Skoter rätt in i rumme, så hagla vysslar i väggen å i sängen setter di. Sa i skota mäj, era svin. Kum in. Kum in om du vågar. Åter försvann hon och samtidigt gled Åsa-Nisse ner genom samma lucka som ”Himmelsbärgaren” försvunnit igenom.

 Den natten låg Åsa-Nisse hos kumpanen, ty det var förenat med livsfara att beträda hemmets tröskel, innan vulkanutbrottet lagt si på Åsen den natten.

 -Ja gunatt du, Nesse, å nu söver vi te klockan tri på eftermedda, för dä fanns älg nere i kalvhagen.

 Dä va färska slag i da, å du kan ät hos mig å söva, tess käringen lognat säj.