Orm

Ormen tillhör gruppen Orphidia hos reptilen,  med ett artantal av cirka 2700 st.   

Under cirka 200 miljoner år var de den utan gensägelse dominerande ryggradsdjursklassen på vår jord.       

 En mängd anpassningar ägde rum och antalet blev mycket stort.   

De uppträdde i stort antal på land, i havet, i sötvatten och även i luften. 

Men vid en viss tidpunkt sopades denna rikt utvecklade fauna undan och ersattes med andra djur som kanske var bättre utrustade för terrestriktiskt liv.   

Av de sexton reptilordningar som fanns under jordens medeltid blev det bara fyra kvar

(varav en omfattar en enda art och två är utrotningshotade).  

I nutiden finns det fem grupper av djur som räknas till reptilerna: 

Sköldpaddor (Chelonia) 

Krokodiler (Loricata) 

Bryggödlor (Rhynchocephalia) 

Ödlor (Sauria eller Lacertilia) 

Ormar (Orphidia eller Serpentes)   

Ormar lever i en mängd olika typer av miljöer 

marklevande 

trädlevande 

grävande 

sötvatten 

saltvatten.   

De lever i alla världsdelar förutom Antarktis.   

Det finns inga inhemska ormarter på  Hawaii, Island, Nya Zeeland och Irland.   

Ormarnas olika rörelsesätt kan hänföras till någon av följande fyra grundtyper. 

1* Slingrande.  Kroppen rör sig framåt genom vågrörelser i sidled och tar spjärn mot diverse ojämnheter i underlaget, såsom grästuvor, stenar eller rötter som sticker upp. 

2* Dragspelsrörelse.  Kännetecknar särskilt en del mindre ormar. I viloläge hålls kroppen väl samlad i täta slingor. Genom att ta stöd med stjärten kan ormen skjuta fram huvudet och framkroppen, och när halsregionen fått nytt fäste dras hela kroppen framåt i slingor. 

3* Sidrullning.  Typisk för tex. Hornviperan och Hornskallerormen  när de rör sig i ökensand.  Den normal slingrande rörelsen ersätts här av en kombination av slingrande, med bara en del av kroppen stödd mot underlaget,  och kaströrelser,  vilket ger till resultat en mycket snabb förflyttning i sidled. 

4* Rätlinjigt framåtglidande. Typisk för stora, tunga ormar.  Stora, platta bukplåtar ger grepp mot underlaget, och själva rörelsen åstadkommes tack vare den kraftiga sidomuskeln och revbenens rörlighet.

Många ormar lever i träd,

och även här begagnar de sig av något av de nämnda rörelsesätten, olika i olika situationer.

Hos arter som lever i träd kan buksidans hornplåtar vara  förstärkta med tvärgående åsar,  vilket är ägnat att ge ett säkrare grepp om trädgrenarna.