Full fart hos blåmesen som kan se det ultravioletta spektrumet.

Det är så tacksamt med dessa fåglar som 

lägger ägg runt eller i huset. 

Man kan stå alldeles bredvid och 

de bara svichar förbi för att flyga till boet.

Blåmesen dräkt påvisar ett mycket utpräglat och för det mänskliga ögat osynligt dräktmönster i det ultravioletta spektrumet.

Dessa färgvarianter spelar roll vid partnerval. 

Det har bevisat att många fågelarter kan observera ultraviolett ljus och hos dessa arter uppvisar fjäderdräkten ofta ett reflektionsmaximum i det ultravioletta området. 

Det är dock en egenhet för blåmesar att de uppvisar en sorts "kodad" könsdimorfism, 

då könen är tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum i motsats till i det för människor synliga området.

För att ytterligare skärpa förmågan att urskilja små nyans- skillnader har dagaktiva fåglar både enkla och dubbla tappar, 

samt tappar som är anslutna till oljedroppar i olika färg.

Oljedropparna filtrerar bort vissa ljus-våglängder så att bara ljus av en viss våglängd når de underliggande fotoreceptorerna, 

vilket bidrar till fågelns förmåga att kunna se vissa objekt mot en färgad bakgrund.

Denna våglängds-filtrering ser olika ut hos olika arter. 

Duvor och starar har ett stort antal tappar knutna till gula, röda och orange olje-droppar medan andra arter kan ha exempelvis genomskinliga eller svagt gröna oljedroppar.

Gula och röda pigment i en del olje-droppar skyddar ögat genom att filtrera bort skadligt UV-ljus (på liknande sätt som människo-ögats gulfärgade lins gör), vilket behövs eftersom fågel-ögats ofärgade lins annars hade släppt igenom detta UV-ljus.

Olika grupper av fåglar ser olika våglängder av UV-ljuset och exempelvis ser tättingar kortare våglängder än rovfåglar. 

Detta medför i sin tur att många mindre fåglar som för människan ser ut att ha en färgstark fjäderdräkt, som blåmes eller sidensvans, för en rovfågel eller kråkfågel ter sig i det närmaste "osynliga" eller perfekt kamouflerade gentemot naturen runt omkring.

Fåglar verkar, till skillnad från människan, har en förmåga att uppfatta polariserat ljus. Sådant ljus uppträder i mulet väder och löper i parallella band över himlen, vinkelrätt mot solen. 

Graden av polarisering varierar med molnigheten samt solens höjd på himlavalvet. Med hjälp av sin inre klocka, som är kopplad till fågelns fysiologiska dygnsrytm, verkar fågeln därmed kunna avgöra i vilket väderstreck solen står. 

Hur fåglarnas registrering av 

polariserat ljus går till är dock inte klarlagt.

Fåglar har även ett magnetsinne (en ”magnetkompass”) som uppfattar jordens magnetfält och som fungerar som ett hjälpmedel för att ta ut rätt kurs när de flyttar. 

Detta magnetsinne verkar sitta i näthinnan och kan därmed inte aktiveras under alltför mörka nätter. 

Hur magnetsinnet är uppbyggt är forskarna inte helt ense om, 

men många menar att inklinationen registreras av specialiserade fotoreceptorer i ögonen.